Spaningar från ståplats när PIF:s herrar mötte allsvenska AIK Stockholm

Ibland bygger man ett lag på träningsplanen. Vi tränare delar in grupper, försöker få spelarna att spela med olika kompisar och funderar på hur vi skapar sammanhållning.

Ibland tar man med 30 grabbar för att se Piteå IF möta AIK i Svenska Cupen.

Förväntningarna var höga redan innan avspark. Flera hade hoppats få se AIK:s ”Krippa” Nordfeldt mellan stolparna (shoutout Gnaget). Besvikelsen var påtaglig när det stod klart att han inte var med.

Det funderades också på vilka andra spelare som kunde tänkas finnas på plats.

- "Tror du att Nygren är här?"

- "Benjamin Nygren? Nä, det är han nog inte."

Jag nöjde mig där. Att nämna att han spelar för Glasgow Celtic i skotska ligan skulle vara att ta bort lite av det skimret.

Funderingarna kom redan dagen före matchen när vi på samlingen efter träningen påminde om matchen.

 - "Är det dom som gått upp och spelar elva-manna?!"

Jajjamän, det är det! När den egna fotbollsvärlden hittills framför allt har bestått av fem mot fem och de första mötena med sju mot sju är det ändå en fullt rimlig fråga. 

När matchen väl började tog det inte lång tid innan grabbarna började utforska nästa del av fotbollen. Det ropades på Piteå, gjordes tappra försök att få igång vågen och testades egna ramsor från läktaren.

På andra sidan arenan hördes AIK-klacken desto mer.

- "VEM FAN! VILL BO! I PITEÅ!?"

När det senare tändes bengaler och några i bortaklacken drog upp masker över ansiktena hittade våra grabbar en egen ramsa som fastnade.

- "AV MED MASKEN! AV MED MASKEN!"

Det skreks ut med samma tryck som juryn i en Masked Singer-semifinal.

Därefter blev det nästan lika viktigt att hålla reda på mannen med masken som vad som hände nere på planen.

- "Var är han med masken?"

En stund senare:

- "Shit, han har tagit av sig masken nu! Han står bakom han med tuppkammen!"

Och kort därefter:

- "Min pappas kompis filmade honom och ska lägga ut på YouTube!"

***

Hjälten

Efter slutsignalen väntade något som för många verkade minst lika viktigt som själva matchen.

Innan avspark var det ”Krippa” Nordfeldt mellan stolparna (shoutout Gnaget) som flera hade hoppats få se och det spekulerades till och med i om Benjamin Nygren möjligen kunde befinna sig på LF Arena.

Efter slutvisslan var det Charlie Berglund, Henrik Milbert och Filip Eriksson som gällde.

De stannade kvar för att ta bilder och skriva autografer och plötsligt uppstod helt andra frågor. Vem skulle man försöka få tag på? Vem skulle man ta bild med? Och framför allt: var ska de skriva?

På tröjan? På armen? På något papper man lyckades leta fram?

Det blev lite stökigt, väldigt ivrigt och väldigt roligt.

Hjältarna kan heta Lionel Messi eller Lamine Yamal. De kan spela i svenska landslaget, för Celtic eller någon annanstans långt bort. Den här kvällen fanns spelarna som grabbarna ville ta bild med alldeles framför dem. Med samma klubbmärke på tröjan.

Äsch. Vem Fan È Yamal?

***

Funderingen

Bortaklackens uppträdande väckte även funderingar av det mer juridiska slaget.

- "Jag tror att polisen kommer ta dem, för de visade fulfingret."

Jag frågade om han trodde att man kunde åka i fängelse för det.

- "Ja, men om man gör det mot barn borde man det!"

***

Spaningen

En av de fina sakerna med en förening som Piteå IF är när ungdomsfotbollen och seniorfotbollen faktiskt får mötas.

Att gå på match tillsammans bygger sammanhållning i vårt eget lag. Samtidigt får grabbarna en relation till föreningen de själva spelar i och till spelare som visar att fotbollen fortsätter långt efter sju mot sju.

Och där någonstans går en grabb hem efter sin första fotbollsmatch med Filip Erikssons autograf på insidan av sin vita sko.

Vem fan vill bo i Piteå?

Alla.

/ Patrik

för tränargruppen Piteå IF P17